Tal av Marika Kivinen, Judiths årsfest 29.4.2022

​

“Jag är glad och hedrad att få tala här idag på Judiths årsfest och tillsammans med er få fira Judiths sex år. Feministisk gemenskap är viktig och feministiska rum för samvaro, solidaritet och glädje kan vara en bärande kraft i livet. 

​

26 år sedan bekantade jag mig med Åbo Akademis kursutbud och visste att kvinnovetenskap var ett ämne för mig. På den tiden, kunde ämnet läsas bara till ämnesstudienivå som ett biämne. Genast på hösten sökte jag mig till Introduktionskursen med professor Harriet Silius på Frugård, det gula trähuset i backen. Trotsande alla regler svävade cigarettdoften från Harriets rum sig till de övriga utrymmena. En av de kurser jag minns bäst från den tiden är Kattis Honkanens Introduction to women’s history där hon ställde frågan: ”Vad är kvinna?” och Ann-Catrin Östmans kurs om kvinnohistoria i Norden. Fast just de kurserna gavs i Humanisticum, minns jag bäst alla läsecirklar i Frugård där vi studenter satt sida vid sida och diskuterade – och alla kaffepauser och lunchpauser där vi gemensamt arbetade för en bättre framtid. 

​

Under de gångna två åren har jag tänkt alldeles särskilt på er. Medan fysiska utrymmen under min studietid skapade förutsättningar för gemenskap och sammanhållning på ett konkret sätt har ni utan förvarning kastats in i en tillvaro där ni på nytt och på nytt måste överbrygga det fysiska avståndet genom att skapa mentala bryggor mellan människor. Och det är det jag tänker att vi firar idag. Att vi är här, att vi kan samlas att vi kan andas ut tillsammans och finna kraft i gemenskap och närhet. Jag lyfter på hatten åt alla er, som trots dessa utmaningar kunnat avlägga studiepoäng, och till er, som kanske inte avlagt så många, så säger jag att om pandemin skett under min studietid hade jag gått till Martinmyllys kassa och jobbat där, så ni är i gott sällskap. Några studieveckor hade jag nog inte klarat av att avlägga. Särskilt lyfter jag på hatten åt alla er som varit aktiva i Judith, som arbetat för bättre studiemiljöer och studievillkor, som arbetat för att upprätthålla kontakten studenter emellan. 

​

Oberoende om avstånden är fysiska eller mentala så behöver vi feministiska sätt att finna kontakt och samförstånd. Pedagogerna Nina Sajaniemi, Eira Suhonen, Mari Nislin och Jukka E. Mäkelä skriver så fint i boken Stressin säätely: ”Människan är inte egentligen en individ, utan alltid på ett eller annat sätt i kontakt med andra.” Vi speglar oss själva genom andra, och en djup känsla för vår existens kan bara ske genom relationen till andra. 

​

Då vi är delaktiga och känner oss godkända har vi en varm känsla inombords, medan känslan av olust och obekvämhet är handgriplig, då vi känner att kontakten till andra brustit – då vi blivit nedtystade, osynliggjorda, missförstådda, eller avvisade. Och det är här som den feministiska gemenskapen är så viktig – vi behöver verktyg för att se alla de sätt genom vilka människor utestängs ur sammanhang, vi behöver ord som mikroaggression, trakasserier, privilegium, transfobi, rasism, sexism, ableism, marginalisering, förtryck. Vi behöver verktyg för att se och motarbeta våld och sexuellt våld – något jag påmindes av två veckor sedan då en okänd man antastade mig på gatan på natten på min hemväg. Vi behöver mod att stå upp för oss själva och för varann. Vi behöver skapa tryggare sammanhang för att mötas. Vi behöver lyssna på varann med alla sinnen och vara beredda att lära oss nytt både om oss själva och om andras tillvaro, för att bygga broar och skapa ett samförstånd. 

​

Jag tänker själv att det ofta handlar om att kunna bära på paradoxer, att acceptera varann trots olika åsikter, att se varann, även om vi inte kan se tillvaron ur någon annans perspektiv, och vi behöver kreativitet för att kunna skapa framtidsplaner och visioner för nya sätt att vara tillsammans. Och vi behöver platser och stunder, där vi kan hänge oss åt tillvaron i all sin komplexitet tillsammans. Platser och stunder där vi kan mötas, skratta, dricka, äta och dansa tillsammans för att påminna oss om allt vad tillvaron kan erbjuda. Och jag hoppas att den gemenskap ni känner i Judith idag är sådan, att den bär er också i framtiden. För mig har den feministiska gemenskapen från studietiden blivit en bärande kraft genom årtionden. Jag minns samtal och samarbete studenter emellan och de upplevelserna kan jag luta mig tillbaka på också idag. Och många av de människor jag mött är vänner och vi delar en solidaritet. 

​

Så låt oss idag fira och glädjas över att Judith nu fyller sex år. Jag önskar denna fina ämnesförening all lycka och all framgång för de följande sextio åren!”
 
Marika Kivinen, sångare, genusvetare och historiker
 

__________________________________________________________________________________________________________________________